Hello!

Jag vet, jag vet.. Är sjukt dålig på att blogga men det är inte det första som jag prioriterar direkt. Jag tror inte att det är så många som vet hur besatt jag har varit med vikten? Som sagt har jag haft en helt galen mani att kontrollera varenda kalori som jag stoppar i mig och då menar jag verkligen helt galen. Det var för cirka två år sen som jag började gå upp i vikt, på en sommar gick jag upp ungefär 7 kg och det är väldigt mycket för att vara mig. Sen dess har jag inte trivts med min kropp överhuvudtaget, tills nu. Jag har i alla fall gått ner dom kilona nu.
      Dom som inte har upplevt den känslan som man får när man ser sig själv i spegeln och bara vill spy upp all mat kan omöjligt förstå hur det känns. Man känner sig precis som den reklamen som visar hur en sjukt smal tjej står i spegeln men ser istället en kraftig person. Så brukade jag känna mig.
     För er som inte vet så finns det en ny typ av vikthetssjukdom som heter ortorexi, när man har den sjukdomen så är man besatt av att äta rätt (absolut ingenting onyttigt) och man tränar maniskt. Jag säger absolut inte att jag har den sjukdomen, men jag har snarare lättare syndrom av den. Jag märkte det själv när jag var på gymmet då jag var tvungen att bränna ett exakt antal kalorier varje gång och sedan åt jag så små portioner som möjligt. När vi sedan hade en uppgift i skolan som gick ut på att man skulle räkna ut sitt dagliga och veckointag av kalorier, på en dag åt jag cirka 950 kalorier och som kvinna ska man äta 2000 kalorier varje dag. Jag blev faktiskt lite rädd och jag insåg att jag var tvungen att bryta mig ur den onda cirkeln. Jag fick ett litet återfall för några veckor sen dock, vi skulle äta potatisgratäng hemma, ni vet den där feta och krämiga. Då höll jag på och mätte mig runt magen, benen, armarna, rumpan ja you name it. Och jag tränade jättemycket och sedan åt jag så lite som möjligt. Mamma sa att vi skulle äta det dagen innan och det första jag tänkte på då var att om jag skulle äta potatisgratäng vore det nog bäst om jag åt lite frukost och skippade lunchen helt. Då fick det vara nog.
    Nu försöker jag att äta i princip vad jag vill, bara att jag tränar regelbundet så för att hålla kroppen i form. Innan tränade jag för att bli smal, nu tränar jag för att det är roligt och för att hålla formen - inte ta bort den. Förut ville jag bli sådär smal som kändisarna var, en size 0. Dock tog det ett tag för mig att inse att jag aldrig kommer kunna bli så smal, hur mycket jag än tränar. Nu när jag har släppt allting med maten och den maniska träningen så mår jag mycket, mycket bättre och självkänslan blir bättre för varje dag som går. Vem säger att man är mer lycklig när man är smal när man kan vara lyckligare när man är normal liksom? Nu gillar jag mina kurvor!

Hoppsan ett väldigt långt inlägg!