Okej nu ska jag alltså berätta om ett ögonblick.. Det första som jag kommer på är när mina föräldrar sa att dom skulle skiljas. Det var den 4 april 2009 jag tror att klockan var runt 7-8 på kvällen. De hade varit ute och gått på eftermiddagen, vilket dom aldrig brukade göra, och jag hade haft en konstig känsla i magen hela dagen. I alla fall de ville prata med oss så vi satte oss i vardagsrummet, jag kan fortfarande känna den obehagliga känslan i magen ibland.

Jag såg hur mamma kollade på oss med nästan sorg i blicken, som att någon hade dött. Pappa var helt bedrövad och jag väntade mig det värsta. Han tog ett djupt andetag och sa: "Tjejer, jag och mamma har pratat idag. Och vi har bestämt oss för att separera". I just det ögonblicket kände jag hur någonting brast inom mig, jag var inte hel längre. Jag minns att jag bara satt där helt bedövad.

Det tog flera dagar innan jag insåg att detta faktiskt hände mig. Hm, ibland när man känner sig lite ensam brukar jag tänka på hur det var när vi alla bodde tillsammans. Jag minns det knappt och jag blir arg på mig själv för det. Det är ett ögonblick som jag aldrig kommer glömma, varken hur det kändes eller hur jag mindes det.