Ibland brukar jag tänka på hur enkelt allting var när man var yngre. Som i 7:an t.ex. då hade man 5-6 år kvar i skolan och allting var lungt, man behövde inte tänka på vad man skulle göra sen för man hade gått om tid på sig. Well jag har ungefär ett halvår på mig att välja vart jag ska fortsätta plugga vidare. Vart har åren tagit vägen? Känns som att allt bara har flugit förbi och att det är nu fört som allting börjar gå i normal takt. Jag har ångest, en sådan fruktansvärd ångest över vad jag ska välja. Det känns ju lagom bra att det börjar redan nu. Blir så fruktansvärt avensjuk på dom som bara vet vad dom vill jobba med, som att ödet redan hade bestämt deras väg. För mig känns det som att jag står i en korsning med oändligt många vägar att välja mellan? Vilken är rätt liksom?