Hellu,

Kom precis hem från en lång dag på landet . Det känns nästan som att hela dagen bara rann iväg, för tiden gick så fort! I alla fall vi åkte dit med 10.10 bussen, när jag skriver vi menar jag: syster, hennes kompis M, mamma och Jag själv. Smällhett var det på bussen också, inte så skönt direkt när man ska åka i femtio minuter och  jag dreglar nästan efter alla som har turen att stiga av före mig själv. Vi steg av på näst sista..
Vi kom dit, åt, gick ut och kasta kottar, åt, vila, åt och sedan åkte vi hem. Inte precis den mest spännande dagen ever, men den var helt klart ett plus i kanten när man fick glass två gånger, plus att man fick ta så mycket man ville . När vi stod och väntade på bussen så hörde jag hur en mamma skällde ut sin son, han kan väl inte ha varit mer än elva, och han ba: jag kommer ihåg när du tog tag i min arm och vred så att den knaka. Shit fy vad hemskt! Mamman ba: du får sluta att ljuga om det där.  Vad ska man tro på egentligen? Lillpojken lät mer trovärdig än sin mamma. Ursh, nej fy vad jag hatar sånt. Det såg verkligen ut som att lillkillen behövde en kram.